Antikvarisk undersökning

i Åmåls Gamla Kyrka under 5 dagar i mars 2013

 

Bakgrund

Anledningen till undersökningen var att scenen framme i koret skulle byggas om och höjas 30 cm. Detta var en bra skäl till att försöka få tillstånd till en mindre undersökning av marklagren under gamla scenen och ta reda på om uppgifterna stämmer att det ligger en grund efter en äldre kyrka där. För att kunna utföra detta, behövde vi gräva bort några dm av det recenta gruslager som fylldes på vid den stora renoveringen av byggnaden 1968. Eftersom marken i och omkring kyrkan är en fast fornlämning, nummer 144 i fornminnesregistret, så var det nödvändigt att söka tillstånd hos Länsstyrelsen.

Belägenhet

Fornlämning nr 144 i Åmål består av en ödekyrkogård, numera anlagd som park. Parken ryms inom ett område ca 115 x 80 i riktning Ö-V och består av en flack gräsbeväxt sedimentplatå, som överskärs av en korsformad allé, med ca4 meterbreda gångar, flankerade av kraftiga lövträd. Kyrkogården brukades från medeltid och fram till 1828, då Åmåls norra kyrkogård togs i bruk. Bland gravmonumenten på ödekyrkogården återstår nu endast en liggande gravhäll och två resta gravstenar. Dessa är belägna i områdets centrala del. En stenkyrka, byggd 1666-1669, är belägen inom kyrkogårdens/parkens östra del. Både parkmarken omkring samt golvet inuti kyrkan är skyddade enligt fornminneslagen. Vid en omfattande renovering av den gamla kyrkan år 1968, där bl.a. ett plankgolv bröts upp, hittades ett 25-tal ekkistegravar ca 2-3 dm under marknivån.

 

Historiska uppgifter om en äldre kyrka i Åmål

I ett originaldokument daterat 21 september 1379 nämns Åmåls socken,

Amortha sokn. Det är det första kända omnämnandet där ordet socken nämns i ortnamnet. Men troligen fanns kyrka här långt tidigare. För det talar t.ex. den bevarade medeltida dopfunten, daterad till 1200-talets senare hälft, som idag är i bruk i nyare 1800-talskyrkan i Åmål.

     

T.v. – dopfunt i täljsten, som stått i Åmåls äldsta kyrka.Dopskålen i brons är från 1937. Står nu i Åmåls nya kyrka.
T.h. – medeltida rökelsekar. Förvaras i hembygdsmuseet.

I ett inventarium från år 1583 står det att Åmåls kyrka var av trä och mest förlorad, alltså i väldigt dåligt skick. Lars Hesselgren skriver i sin akademiska avhandling från år 1718 ”Dissertatio De Dalia” att ”Stadens gamla kyrka var av trä, en s.k. resekyrkia, emedan resta plankor bildade dess väggar”. Gustav II Adolf (kung 1611-1632) lär ha yttrat vid sitt inträde i Åmåls kyrka att ”få kyrkor i mitt konungarike Sverige är äldre än denna”, efter att han sett en inskription med årtalet.

Flera källor talar alltså för att Åmåls äldre kyrka varit av trä och att den använts under mycket lång tid.

Jämförelsematerialet i Sverige är inte så stort.
På Kyrkudden vid Emneskogssjön i norra delen Svanskogs socken i Säffle kommun, Värmlands län ligger grunden till en liten träkyrka. Kyrkogrunden undersöktes arkeologiskt år 1954. Grunden är lagd av natursten i kallmur. Långhusets yttermått är ca 8 x8 meteroch koret 4 x4 meter. I kyrkan hittades bl.a. 11 mynt, det äldsta präglat mellan åren 1268-1299.  an tror att väggarna till denna lilla kyrka har bestått av liggande timmer.

 

Bild ovan till vänster.Grundstenarna till Ämbeskogs kapell. (Lagerlöf 1985:147)
Till höger planritning ur undersökningsrapporten år 1954. (Värmlands museum, Karlstad)

Den enda idag bevarade stavkyrkan i Sverige är Hedareds stavkyrka väster om Borås. Den byggdes omkr. år 1500, och då i samma stil som föregångaren från 1200-tal.
Mått långhus - 7,2 x5,8 m. Mått kor: 3,1 x3,0 m.(Lagerlöf 1985:104)

Skiss av Hedareds stavkyrka utanför Borås. (ur Lagerlöf 1985)

 

1600-talskyrkan i Åmål, det vi kallar ”Gamla kyrkan”, började byggas år 1666 och invigdes år 1669. I sockenstämmoprotokollet för Åmåls socken den 10 juli 1670 finns en paragraf som talar om att ”…..nästkommande måndag 8 dagar till, skall hela församlingen komma tillhopa och riva den gamla kyrkan och inreda den nya med.”

År 1669 är ju det officiella året för kyrkans invigning och först året därpå river man alltså den gamla kyrkan och inreder den nya.
Det finns exempel på att nya kyrkor byggdes runt omkring de gamla. Man lät alltså den gamla kyrkan stå kvar inne i den nya, tills den nya stod färdig. Ett exempel kan ges från Köla socken i Värmland, där ny kyrka byggdes 1702. I sockenstämmoprotokollet den 5 februari 1702 står att: ”….blef gambla kyrkian aldeles uthburen.….”

Gamla kyrkan från söder när den användes som lagerlokal.
De ursprungliga bågformade fönstren är här utbytta.
Foto: Hedvig Högdahl, slutet av 1800-talet.

Ur Åmålsortens hembygdsförenings samling.
1600-talskyrkan i Åmål, det vi kallar ”Gamla kyrkan”, började byggas år 1666 och invigdes år 1669.
Efter att ha använts som stads- och landsförsamlingens kyrka i 138 år togs den ur bruk 1806 och såldes till privatperson. Den avkristnades samtidigt. Kyrkan användes sedan som lager- och magasinslokal i 160 år, fram till år 1968, då byggnaden köptes av Åmåls stad och renoverades.

I november 1967 beviljade Arbetsmarknadsstyrelsen Åmåls stad statsbidrag för att som kommunalt beredskapsarbete renovera kyrkan och året därpå satte man igång. Byggfirman DIÖS utförde reparationsarbetet. Arbetet skapade en del tidningsnotiser, därför att vid grävning inne i kyrkans golv, fann man under golvet, ett 25-tal ekkistebegravningar. Kistorna stod parvis under mittgången bara någon decimeter under markytan och var delvis sönderfallna. Förutom detta, och som man trodde då, även grunden efter en äldre byggnad. Grunden bestod av en stenrad och mellan stenarna fanns rester av trävirke. Denna äldre grund låg inom kyrkans östra del, framme vid koret och sträckning i samma väderstreck.
Vid renoveringen togs en ingången till långhuset i väster upp och den stora öppningen på södra långsidan murades igen. Det gamla taket revs och man höjde murarna med 30 cmhög krans runt om.

Interiör från 1968, där man ser att kyrkan under magasinsperioden inretts
med våningsplan efter försäljningen 1806. Foto Bengt Malmén, 1968.

Åmåls vågmästare Petter Larsson har i ett brev till general Gustaf Björlin från början av 1900-talet berättat om tidigare kistfynd i den gamla kyrkan (brevet finns på Krigsarkivet i Stockholm). Då hittades tre kistor – en innanför södra ingången, en framme vid koret och en under kyrkbänkarna. I dessa kistor fanns skelettdelar.

 

 

Kyrkan interiört, i nyrenoverat skick år 1968.

Begravningar inne i kyrkan

Under medeltiden började själva kyrkobyggnaden att fungera som begravningsplats för personer ur det andliga ståndet. Efterhand kom även kungligheter att få sina viloplatser inuti kyrkorna, och under senmedeltiden öppnades kyrkan som begravningsplats för hela samhällets övre skikt. Med andra ord, de som kunde betala för seig.

Gravplatsen inne i kyrkan köptes vanligen. Många offrade sina världsligt tillgångar för att garanteras en högre standard efter döden. Gemene mans begravningsplats var alltid ute på kyrkogården.

Kyrkogårdarna var ofta dåligt skötta och gravarna underhölls inte. Kyrkogårdsmurar revs ibland för att återanvändas på annat håll och äldre gravstenar togs som trösklar, trappstenar, bakugnshällar mm. De gamla kyrkogårdarna liknar inte på något sätt de vi är vana att se idag, med välklippta gräsmattor, gravstenar i raka rader och blomsterprakt.

Skötseln var så illa att Gustav Vasa fastslog i ett förmaningsbrev år 1554 att gravplatserna skulle hållas i anständig ordning och de fick inte vanhelgas av kreatur. På sina håll ingick det i klockarens löneförmåner att få hålla sina betesdjur på kyrkogården. Under 1700-talet kom ett kungligt påbud om att uppföra och reparera kyrkogårdsmurarna igen och syftet var att utestänga betesdjuren.

Eftersom det var status att ha sin gravplats inne i kyrkan, så hade de en tendens på sina håll att bli skrymmande i kyrkorummet. Enligt 1686-års kyrkolag fick inte gravmonumenten bli för stora, utan de döda hänvisades till separata gravkor och gravhällarna inne i kyrkorummet skulle placeras i nivå med övrig golvbeläggning.

Redan under 1600-talet framförde prästerskapet betänkligheter mot begravningar inne i kyrkorna. Smittorisk, stank och hygieniska argument framfördes utan egentligt resultat. Något förbud i lag kom inte till stånd förrän ytterligare ett sekel. Flera betydande män höjde under 1700-talets början sina röster mot gravplatser i kyrkorna. De såg tidigt sambandet mellan begravning inne i kyrkan och spridningen av smittsamma sjukdomar. De "fördömde bruket att upplåta gravplatser inne i kyrkan och hålla ceremoni kring ruttnande lik vid altaret".

I Åmåls sockenstämmas protokoll den 2 februari år 1697 framfördes klagomål att folket i staden la så många lik i kyrkan, att de förorsakade ond stank och att golvet blev fördärvat utav detta. Sockenstämmans beslutade att de som vill ha gravplats i kyrkan ska betala till kyrkan och enligt kyrkolagen väl tillsluta gravarna eller uppfylla dem med jord. Annars igentäpper kyrkans föreståndare graven på kyrkans bekostnad och förseglar gravplatsen tills omkostnaden är betald.

I sockenstämman den 26 april år 1713 beslutas att inga gravar utom murade skall tillåtas i kyrkan, vilka också efter belägenhet skall betalas. Vid varje gravöppning och för vart lik som nedsätts, betalas en viss summa.

Problemet med dåligt täckta gravar kvarstår i Åmål, för på sockenstämman och vid en visitation den 4 augusti år 1732 påminte visitator, ”att inget lik får begravas i kyrkan och där bli liggande, om inte gravarna täcks väl och förvaras för likstank eller helt övertäcks. Om någon skulle vilja få sitt lik begravt i kyrkan, så måste det strax efter tas upp och läggas i kyrkogården.”

Ett undantag gjordes för kronobefallningsman Haqvin Lidbeck som till sockenstämman kom med en begäran den 23 maj 1756. ”att för sig och sin familjs räkning få mura den så kallade Nygårdsgraven framme i koret, samt att han och hans familjs lik där i all tid skulle få förbliva.”

Denna begäran godkändes av församlingarna, men med det förbehåll att varje gång graven öppnas för någon i hans familj skall de betala 6 daler silvermynt och för varje barnlik av samma familj 2 daler silvermynt.

Det blev också beslutat att när några av de förnämare i staden också vill jordfästa sina lik i denna grav, skall de få tillstånd till det emot samma avgift som inom den Lidbeckska familjen. Men varje lik som inte var av den Lidbeckska släkten, skulle inte få stå mer än 2 dygn i graven, sedan skulle likets anhöriga ha omsorg om att liket inom den tiden togs upp ur graven och begravdes på lämpligt ställe på kyrkogården.

”I mittgången finns två gravar. För varje öppning av någon av dem, betalas 1 daler och 15 öre silvermynt.

För vart till stånd och ålder kommet lik som den efterlämnade familjen i all evinnerlig tid vill ska ligga kvar i graven, betalas strax till kyrkan 4 daler silvermynt och för barns lik 2 daler silvermynt.”

Det var, som protokollen i sockenstämman visar, stora problemen med gravar inuti kyrkan.

År 1770 förbjöds i ett kungabrev gravrum i kyrkan”såvida gravarna ej är murade och med valf försedde.”

Begravningar inne i kyrkorna förbjöds helt år 1815, men seden dröjde kvar ytterligare några decennier. Det visade sig svårt att förmå ståndspersoner att avstå sin gravplats inne i kyrkorna. Istället tilläts de att köpa eller långtidsarrendera sina gravplatser på kyrkogårdarna - som kompensation för att inte längre få begravas under kyrkgolven.
I anslutning till lagens förbud gjordes bestämmelser för hur och var de döda skulle grävas ner på kyrkogårdarna. Syftet med de nya bestämmelserna var att undvika risken att gräva upp alltför nysatta gravar och på så vis sprida sjukdomar. Länge ålåg det sorgehuset självt att gräva graven och att täcka den.

Det problemet tas upp på sockenstämman i Åmål den 19 maj 1746. Då angavs den stygga oseden som brukas allt som oftast vid gravars upprättande på kyrkogården, att nyligen begravda grävs upp ur jorden och hanteras oanständigt. För den skull förmanades kyrkans ledamöter att varje gång som ett lik begravs skall de noga se efter om något annat äldre lik i graven i förtid blivit rubbat eller skadat, och ange det för prästerskapet som sedan sökte upp den skyldige gravgrävaren. Denne fick då plikta till kyrkan.

Och den 3 oktober 1773: ”Ingen får hädanefter själva gräva gravar för sina lik, utan att först tillfråga kyrkobetjäningen. Kyrkobetjäningen skall övervaka grävningen, så att gravarna blir nog djupa. Tredskas någon emot dem, bör de strax anges till prästerskapet. Kyrkobetjäningen får inte anmäla någon till begravning, förrän graven har sin lagliga beskaffenhet.”

Om en grav inte grävdes så noggrant kunde det hända att man inte noggrant lade tillbaka de ben som kom upp till ytan. Därför uppfördes ett benhus där man kunde lägga benen.

Den 24 maj 1772 omtalas i Åmåls sockenstämmoprotokoll hur angeläget det var att bygga ett benhus på kyrkogården, så att de dödas ben inte, som hittills hade skett, trampas och ibland dras omkring av inkommande kreatur. Rum utsågs på västra sidan om kyrkan. Foten på detta hus byggdes av sten och väggarna av bräder. Det utlystes från predikstolen att när benhuset var klart skulle en i varje hushåll i staden och på landet infinna sej på kyrkogården och samla ihop alla lösa ben som ligger på kyrkogården och lägga dem i benhuset. 

För att kunna hålla ordning på alla begravningar, började man sedan att gravsätta i kronologisk följd - sida vid sida - i medurs ordning. Den rike borgaren begravdes bredvid den fattige arbetaren. De nya bestämmelserna medförde att demokratin ökade efter döden och markerade människornas likhet inför Gud. Men den uppfattningen utvecklades snart, att det var bäst att få "vila under takdroppet" eller så nära kyrkobyggnaden som möjligt. Kyrkvaktmästaren fick betalt för gravöppningen av de anhöriga. Senare täcktes kostnaden av kyrkoskatten, numera av en särskild begravningsavgift.

Förväntat resultat av undersökningen

Innan undersökningen visste vi att vi troligen skulle påträffa gravar, men vi hade inte tillstånd att röra dessa. Tillståndet gällde bara området framme i koret på kyrkan och att avlägsna scenen, ta bort det gruslager som påfördes 1968. När vi avlägsnat gruslagret, skulle om de skriftliga och muntliga källorna stämmer, vi kunna se en stengrund från en äldre byggnad. Denna ska undersökas och dokumenteras noggrant.

Slutligen ska en markduk läggas som skydd över ev. lämningar, innan gruset återfylls och scenen byggs upp på nytt. 

Resultat

Under scenen låg en gravhäll i kalksten. Den låg inte på ursprunglig plats, utan lades dit 1968. Denna häll flyttades och ligger numera i mittgången längst fram.

 

Gruslagret som enligt uppgift var ca 2 dm tjockt, visade sej på sina ställen vara upp till60 cm. Så för att spara tid togs en minigrävare till hjälp. Ganska snart framkom en rad med flata stenar, som visade sej fortsätta runt, för att till slut bildade en fyrkant med innermåtten 2,40 x3.00 meter och murens tjocklek mellan 60-70 cm tjock. Den södra sidan av muren var kraftigt rubbad och det sydöstra hörnet låg alldeles intill den befintliga byggnadens södra korvägg.

T.v. planritning av kyrkan och gravkorets placering.

 

Muren rensades fram och visade sej bestå av murade liggande flata stenar med bruk emellan. Bruket var rödbrunt till färgen, smulades lätt söner och verkade mest bestå av sand. Det var inget kalkbruk. Arkeologer från Lödöse museum inspekterade vid besöket muren och kunde konstatera att det troligen inte var en grund till en kyrka, för då hade det varit riktigt hårt kalkbruk mellan stenarna. De tolkade stenmuren som ett gravkor.

Inom och utom gravkorets murar var lagren kraftigt omrörda.

Mitt i gravkoret låg ett kistlock,1.80 mlångt, i nord-sydlig riktning. Man kunde tydligt se att detta inte fanns någon kista under locket. Och när vi försiktigt lyfte det var där fyllt med gammalt tegel, träbitar, tjärklumpar mm byggbråte. Samma material täckte för övrigt hela den schaktade ytan. Tolkningen är att locket lagts löst där vid någon av renoveringarna. Kanske på 1870-talet.

Den norra och västra sidan av muren var bäst bevarad, med puts kvar på insidan.

Vi gjorde ett ”titthål” inne i nordöstra hörnet av muren på ca 0,5 x0,5 meteroch följde muren till botten. Muren var från toppen ner till botten120 cm hög.

I botten låg flata stenar intill varandra, som om de bildade ett stensatt golv eller ett plant underlag för kistor. Man kan se att gravkorets hörn är välbyggt och i exakt 90 graders vinkel. 
 

Som nämndes ovan, var lagren i och utanför gravkoret kraftigt omrörda. Kyrkan blev ju  profan i början av 1800-talet, då byggnaden såldes till kommersrådet Bengt Norström för 500 riksdaler riksgäld. Från början diskuterades i kyrkorådet om man inte kunde riva den gamla kyrkan och återanvända stenen till den nya kyrkan, men man kom fram till att det kostade mer än det smakade. År 1828 sålde Norströms arvingar kyrkan för 5.000 riksdaler till handlanden Gustaf Kjellin, som använde den som lagerlokal. På 1830-talet användes kyrkogården till kreatursmarknad. År 1878 inköptes kyrkan av vågmästare Petter Larsson och han använde den till brännvinsmagasin. På den tiden användes kyrkan även under en tid till teaterföreställningar. Vågmästare Larsson plockade bort allt från kyrkan som fanns kvar från kyrkotiden. Bl.a. de målningar av Hans George Schüffner som fanns på läktarbröstet. Var de sedan tog vägen vet man inte idag. Golvet bröts upp och alla gravstenar bortfördes och spreds ut lite varstans i staden. Gravstenarna användes till gångbanor och trappstenar. Även gravhällarna på kyrkogården bortfördes och användes av borgarna till trappor och spishällar.  

Mycket har hänt i och omkring kyrkan, som gjort att de kulturlager och de gravar som fanns där inne har störts kraftigt.

Antikvarie Brandel skriver år 1919 i ett brev till Riksantikvarieämbetet att ”omkring 1875 bröts det gamla golvet upp därvid blottades i östra delen av kyrkan en grav med 15 lik och en med 3. Magasinsarbetarna var i färd med att bryta lös silverplåtar och beslag på kistorna, men en larmad doktor Waldenström skyndade till och stoppade ofoget”

Buteljglas hittades t.ex. nere i det s.k. titthålet. Bl.a. en botten till en ölflaska, märk Liljedahl. Liljedahls glasbruk var verksamt mellan 1781-1917. Samt även andra typer av buteljglas som bilden visar.

Det låg även en del människoben i fyllningen, och även de verkade ha flyttats omkring. T.ex. låg på ett ställe ett lårben tillsammans med ett överarmsben. Dessa ben fick ligga kvar där de hittades och täcktes sedan över.

Mellan gravkoret och den befintliga kyrkans östra korvägg låg två gravar, som tolkades som äldre än 1600-talskyrkan. Det verkade som om kistorna varit fordrade med näver. Denna sed förekom under medeltid. På samma ställe hittades också en björnklo. Se bild nedan. I detta område hittades också en hel del gammalt grönt fönsterglas.

Ett av målen med undersökningen var att försöka hitta något som kunde vara daterande.

Därför togs från dessa gravar som prov en bit näver och en människotand, samt en bit kol som hittades i putsen på gravkoret. Dessa prov ska skickas till Uppsala för C14-datering. Svaret förväntas komma om ca 3 månader. Runt omkring gravkoret fanns mycket bitar av trävirke. En sådan bit togs som prov och ska skickas på dendrokronologisk datering.

Ett mynt hittades, 1/6-dels öre från 1666. Myntets år sammanfaller med kyrkans byggnadstid och mynt är daterande i sej, eftersom de inte kan ha tappats före präglingsåret. Det kan vara någon av arbetarna som tappat ett mynt under byggnationen, eller så är det ett kollektmynt som fallit ur kollekthåven och letat sej ner genom golvspringorna.

Gravkoret låg så pass långt fram i kyrkan, så de gravsatta i den var sannolikt personer ur lokalsamhällets högre sociala skikt. Koret byggdes troligen samtidigt med den kyrkobyggnad som finns där idag och då runt åren 1666-1669.

Frälsesläkten Rosenbielke

Vilka i Åmåls socken var såpass stadd vid kassa så man kunde betala ett murat gravkor så långt fram i kyrkan?

En familj i Åmål framträder som mest trolig och det är familjen Rosenbielke på Nygård. Ätten Rosenbielke introducerades i adelsståndet år 1625 och har nummer 52 i adelskalendern.

Se webbsidan http://www.adelsvapen.com/genealogi/Rosenbielke_nr_52

 

 Bild på Rosenbielkes vapensköld som finns på Riddarhuset i Stockholm.

 
Gården Nygård, eller Snärten som det också kallades, och dess underliggande gods Säter, Björkil, Svanskog, Finserud, Åsen och Degernäs, överlämnas 1 juni 1632 som gåva av häradshövdingen och fogden Botvid Larsson Anckar (till Agnhammar i Grums och Nygård i Åmål) till dottern Karin Botvidsdotter och hennes man Jöns Bengtsson Rosenbielke. Botvid Larsson kallar Nygård ”vår sätesgård”

En av Jöns och Karins söner, major Arvid Rosenbielke får sedan Nygård i arv och bor där med sin hustru Christina Silfverswärd. Man vet att deras två söner Lars död 1692 och Bengt död 1696 är begravda i Åmåls kyrka.

När fadern Arvid dör är inte känt. Han lever i alla fall i december 1709, då han nämns i en skrivelse till landshövdingen i Vänersborg..

Den 14 september 1712 görs en inventering av

avlidne major Rosenbielkes kvarlåtenskap.

(Inventeringen ingår i Tössbo häradsrätt, volym F1:1. Landsarkivet i Göteborg.)

(Se artikel om Agnhammar på sidan - http://sbvfvarmland.wordpress.com/2009/09/30/nu-skrivs-slutkapitlet-i-historien-om-agnhammars-herrgard/)

 

I ett odaterat brev från Arvid Rosenbielkes svärson Christoffer Gyllengrip, ställt till Kungl. Majt:s råd och president i Göta hovrätt står, ”Det lär inte vara okänt att Gud allsmäktig har behagat avlida låta min morfader, nu salig välborne Herr major Arfvid Rosenbielke, varför nu sedan efter sannlig plikt och sed tänkt dess salig lekamen i tysthet utan någon stor omkostnad till jorden beledsaga låta, och till sådan verkställighet har anförtrotts välborne herr Elias Linroth, vilken och samma beställning å mina vägnar behagat sig påtaga.

Det är beklagligt att borgmästaren i Åmål, som all min salig morfars kvarlåtenskap strax tillträtt och ännu disponerar, inte velat bevilja någon ringaste del där av till begravningsomkostnader.

Som borgmästarens egenhändiga rapport till herr Linroth, daterat den 22 juni med mera innehåller, där man likväl förmanar att en sådan oundviklig kostnad för all gäld och skuld borde ske på billigaste sätt och utgår från boskiftet. Borgmästare Eneroth är orsak till att min salig morfars lekamen ännu är lämnad ovan jord. Han var dock en hederlig man och ovan bättre förtjänat än att dess salig lik alldeles skulle avhållas från jordsättning till olaga tid av herr borgmästaren.

Jag ber därför Kungliga hovrätten att borgmästaren i Åmål skall påläggas att ofördröjligen utlämna av min morfars kvarlåtenskap till mig och min ombudsman, bara så stor del att min salig morfar kan i tysthet bli begraven.

Önskvärt är också att borgmästaren förbinder att inte bortföra, förvända, förbyta eller försälja något av sterbhusets lösa eller fast egendom, inte bara för att man inte har fullkomlig kunskap om dess tillstånd, utan också för att en del av min och mina omyndiga bröders utfallna egendom fortfarande är innestående, som efter all annan gäld kan efter lag utsökas.

Vi har inte den ringaste vetskap om dess egendom eller gäld och vidlyftigheter.

Så är min önskan att vederbörande i orten kunde få landshövdingens order, om där av någon min morfars egendom skedde några uppbud, kunde jag ha tid och rådrum att skaffa mig information om dess beskaffenhet. Och även mig och mina omyndiga bröders rätt och intresse lagligen observera.

Christoffer Gyllengrip”

  

Tolkningen är att gravkoret i Åmåls gamla kyrka är byggt för medlemmar ur familjen Rosenbielke och då bygt under eller i nära anslutning till byggnadstiden. Därav namnet ”Nygårdsgraven”

Ca 100 år senare begär kronobefallningsman Haqvin Lidbeck att för sej och sin familj få ”mura den s.k. Nygårdsgraven”. Detta kan man tolka som att han ville bygga på det redan befintliga gravkoret på höjden. Så att familjen Lidbeck ligger i ett lager ovanpå Rosenbielkes familj.

                                                                                  

Kuriosafynd

Över: Underdel av en ljusstake i grönglaserad keramik.
Under: Vad vore en kyrka utan sin kyrkråtta?

 

Margareta Nilars, april 2013

 

 

 

Källor:

Åmåls Rådhusrätt och Magistrats handlingar, Landsarkivet i Göteborg.

Åmåls sockenstämmoprotokoll, Landsarkivet i Göteborg.

Tössbo häradsrätts arkiv, Landsarkivet i Göteborg.

Lagerlöf, Erland, 1985. Medeltida träkyrkor. 2, Västergötland, Värmland, Närke

Handlingar ur 2 volymer ”Nygård” förvarade i Åmåls kommunarkiv