Kungsberget – historiskt sett

Gustaf Björlin beskriver Åmål i sin bok ”Från en gammal svensk småstad” (utkom 1918). Han skriver att på 1600-talet låg stadens galge ett stycke uppför åsens norra sluttning, med åtföljande stegel och hjul samt en bit längre bort stod spöpålen. Efter att redskapen flyttats dit fick åsen benämningen Galgåsen. Detta var en väl vald plats för en straff- och avrättningsplats, för alldeles vid åsens fot, i ett område som kallades Sann eller Sandlyckan, låg ”Åhmula backe” - Åmåls marknadsplats sedan medeltid. En frekvent besökt plats där ingen kunde undgå att se straffredskapen och förstå dess funktion som varning.

I Rådhusrättens protokoll den 3 oktober 1782 kan man läsa att herr notarien Wennerus vittnar att en morgon kom rådman Billing till Wennerus och berättade, att ett papper med en nidskrift varit uppspikat på straffpålen.
På Bo Kempenskölds karta från 1696 heter berget Åmålsåsen.
På Magnus Beckemans karta från 1750 kallas berget Åmålsberget och på Vincent Dahlbergs karta 1890 – Galgåsen.

Åmåls Missionsförsamling, bildad 8/1 1881, har haft 3 kyrkor på samma plats på Kungsberget. Första kyrkan inreddes i en f.d. teaterlokal, som hade uppförts 1863 av källarmästare A.P. Björlin.

Björlin lade ner verksamheten 1877, då teaterlokalen övertogs av Norra Dalslands Missionsförening. I en minnesskrift kommenteras placeringen av nya missionshuset:
”På samma berg. Där i samma hus där slippriga teaterpjäser spelats, förkunnas nu nådens och rättfärdighetens frigörande evangelium.”

Norra Dalslands Missionsförening, upplöstes 1880. Svenska Missionsföreningen övertog byggnaden och inrättade sin första kyrka. Denna kyrka revs 1905 och en större kyrka byggdes som användes fram till 1965, då nuvarande är byggd.

1800-tal och framåt

1860-tal
För att träden och plantorna skulle kunna växa hackade man upp och vände på den sekelgamla gräsvallen på Galgåsen. Promenadvägarna förbättrades och grusades, samt en del nya gångar togs upp.

1870-tal
Omkring 1000 stycken tvååriga gran- och furuplantor utplanterades på Kyrkberget och Stegeberg.
Matjord tas från Flået i Örnäsviken och 20 lass gödsel körs upp.

1880-tal
Fortsätt planteringen på Stegberget.
En gång, 4 fot bred, anläggs på västra sidan av Stegberget samt för planteringsarbeten där.
Gångarna på Stegberget grusas med 40 lass grus.
Där kägelbanan förut varit anläggs en berså.
Vissa partier sås med tallfrö och granfrö.

1890-tal
Slåtter skulle verkställas minst två gånger under sommaren på Stegberget.
Nya sittsoffor till Stegberget.
Flaggstång och en stor flagga skänks av stadskassören And. Pettersson och Otto Meyer.
Eftersom berget har givits en ökad sevärdhet i och med den resta Kungsstenen föreslog Trädplanteringsstyrelsen det lämpligare namnet ”Kungsberget”.
Man planterar lärkträd och mer fura och gran.

1910
Fasta säten vid minnesstenen på Kungsberget sätts upp.

1920-tal
Det beslöts att göra förfrågan hos Magistraten hur något kunde göras för att stävja öldrickning och kortspel i Kungsberget. Det beslöts att hos Drätselkammaren göra framställning om att få en vattenpost uppdragen till Kungsberget på lämplig plats.
1922 beslöts att skaffa nya trappor vid uppgången till Kungsberget.
1926 planteras granar även i norra sluttningen av Kungsberget.
1927 Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbunds lokalavdelning i Åmål vill på Kungsberget uppföra en museibyggnad, samt nedanför berget vid Vänern uppställa en sjöbod, i vilken äldre fiskredskap mm skulle förvaras. Nämnden anser dock att Kungsberget är särdeles olämplig för en så stor byggnad.

1930-tal
Förslag om att ett skyddsrum inborrat i berget för luftskyddsledning skulle anordnas i Kungsberget vid nordöstra hörnet av kv Sandlyckan, strax söder om den trappa som i Hjältegatans förlängning är dragen upp till Kungsbergets topp.

1940-talet
Skrivelse till stadsfullmäktige i Åmål:
”Staden förfogar över den vackra parken Kungsberget, som under sommartid kunde bli en idealisk samlingsplats för ungdom och andra, som annars är hänvisade att ströva omkring på stadens gator. Frågan är nu om inte myndigheterna skulle bättre kunna utnyttja möjligheterna till att å denna plats uppföra en friluftsscen, varifrån musikkårer, teatergrupper, sångkörer och andra kulturella inslag av lokalkrafter kunde framföras.”

1948
En sten reses över de soldater som stupade i 30-åriga kriget.