ÅMÅLS FÖRSTA KYRKA

Ortnamnet Åmål nämns i skrift redan 1312. Då fanns en kyrka i Åmål som säkert var byggd långt tidigare. I Åmåls nya kyrka finns några medeltida föremål som talar för detta. T.ex. en dopfunt i täljsten daterad till slutet av 1200-tal, en kyrkklocka daterad till 1100-tal.

Prästbostaden och jorden som prästen brukade till sin försörjning låg på södra sidan av Åmålsån. På Bo Kempenskölds karta från 1696 står: Bondehusen visas hafva stått strax hos Åmålsåsen. När Åmåls stad grundades 1643 kom präststommen att ingå i stadens område och prästen fick istället gården Hanebol, väster om Åmål, till sin försörjning.

 

GUSTAV VASAS REFORMATION 

Reformationen påbörjades i Sverige under Gustav Vasas styre på 1500-talet. Sverige bröt med romersk-katolska kyrkan och Sverige blev genom reformationen protestantiskt. Detta markerar medeltidens slut i Sverige.

Petrus Pauli lär ha varit den siste katolske prästen som på den tiden mässade för sockenborna i Åmål och det sägs att vid reformationen lämnade han hellre sitt pastorat än sin tro och han flyttade från Åmåls socken 1542.

För att stärka Sveriges statskassa konfiskerade Gustav Vasa stora delar av kyrkans jordar och inventarier under 1530-talet. Åmåls kyrka fick släppa ifrån sig en kyrkklocka om 10 lispund, 8 lod silver samt 1 ½ mark silvermynt.  

Åmåls kyrka var mycket fattig. I ett inventarium från år 1583 står det att Åmåls kyrka ägde: En förgylld kalk med patén om 32 lod silver, 3 stycken halvslitna mässhakar, 2 stycken förslitna mässärkar, ett hyfsat välbehållet altarkläde och en liten primklocka.

 

ÅMÅLS MEDELTIDA TRÄKYRKA

 ”Kyrkan är af trä och mest förlorad” står det i ett inventarium år 1583.

I Lars Hesselgrens akademiska avhandling år 1718 står att: Åmåls stads gamla kyrka var av trä, en s.k. resekyrka, emedan resta plankor bildade dess väggar. Dylika kyrkor kunde man förr se flera i Dalsland. Då konung Gustaf II Adolf trätt in i denna kyrka och fått se en inskrift, som angav kyrkans ålder, säges han ha yttrat till de omkringstående - Få kyrkor töra finnas i hela mitt rike, som äro äldre än denna! När den hotade att störta samman, började stadens borgare att bygga en ny stenkyrka år 1666 närmare Vänern, som de fullbordade år 1669.

I en skrivelse från 1640-talet till drottning Kristina beskrivs kyrkan så här: Uti denna nyfunderade staden Åmål, där vi fattige undersåtar äro boende, finns en ganska liten och mäkta gammal kyrka, därav hon synes liksom vilja förfalla, som redan skett med taket, dessutom hon i sista danska fejden nästan alldeles utplundrad.

Vid restaureringen år 1968 av gamla stenkyrkan i Åmål fann man vid urgrävning av golvet en grund troligen efter den äldre kyrkan. Grunden bestod av stenar och där fanns rester av trävirke. Den låg inom kyrkans östra del, framme vid koret.

Åmåls första kyrka var troligen en stavkyrka. En sådan kyrka är konstruerad med hörnstolpar, hammarband och syllstock som tillsammans bildar ett ramverk i vilket stående väggstavar passas in. Konstruktionen vilade oftast på en låg och smal kallmurad stengrund med ett skift marksten. Det dominerande virket i dessa kyrkor var ek. Väggarna brukade tjäras på utsidan.

 

STAVKYRKANS INRE

Stavkyrkans interiör var tvådelad och bestod av ett större, rektangulärt långhus och ett mindre kvadratiskt kor. Ingången var placerad i långhusets södra vägg, nära det sydvästra hörnet. Fönstren var små och högt placerade.

Några sittplatser brukade inte finnas på medeltid, fasta bänkar infördes i allmänhet under 1600-talet.  Församlingsborna fick stå under mässan, som ofta varade i flera timmar och genomfördes på latin. Innerväggarna var ofta målade med bibliska motiv.  

Sidoaltare eller helgonaltare var vanliga under medeltiden. I ett kyrkoinventarium från Åmål år 1748 finns en Mariabild upptagen. På 1600-talet nämns även en helgonbild föreställande S:t Olof.

Olof den Helige eller S:t Olof - kung i Norge under namnet Olof Haraldsson. Han stupade i slaget vid Sticklastad år 1030 och blev helgonförklarad året därpå. Hans kvarlevor ligger begravda i Nidarosdomen i Trondheim och pilgrimer från hela norra Europa vallfärdade dit under medeltiden.

 

DENNA KYRKA BYGGDES 1666-1669 

När Åmål fick stadsprivilegier år 1643 var den gamla träkyrkan ännu i bruk. År 1666 började man bygga stenkyrkan vi ser här idag och 1669 invigdes den av superintendenten i Karlstad, Andreas Killander.

I sockenstämmoprotokollet för Åmåls socken står att …nästkommande måndag, skall hela församlingen komma tillhopa och riva den gamla kyrkan och inreda den nya med.

Nya kyrkobygget, en enskeppig salkyrka med ett polygonalt kor, bekostades av lands- och stadsförsamlingen gemensamt.
Bönder och borgare var ålagda att göra dags-
verken, köra fram sten, sand, bräder och timmer till hantverkarna. Liksom de flesta kyrkor lades den i väderstrecken öst - väst, med koret i öster.

De massiva väggarna murades av granitblock och för att ytterligare förstärka väggarna, lades långa järnstänger in i muren, både längs med och tvärs över kyrkan. Dessa stänger avslutades med s.k. ankarslutar på utsidan av murväggen. Varje ankarslut var förbundet med ett annat på dess motsatta sida. Man kan se att de bildar ordet ANNO 1669. År 1668 lade man på yttertaket som var ett spåntak. Fasaden är vitputsad och sadeltaket är valmat över koret. Taket hade en brantare lutning än det har idag.
Fasaden vitputsades och sadeltaket valmades över koret.

Kyrkan hade ett litet vapenhus med ingång i söder. Detta revs 1830 och öppningen murades igen vid restaureringen år 1968. Själva dörrbladet kan ses på söderväggens insida.

I maj 1752 beslöt man att en sakristia skulle byggas vid korets nordöstra sida. Arbetet utfördes av murmästare Christian Haller från Karlstad. Sakristian byggdes välvd, 8 aln bred, 9 aln lång samt 4½ aln hög. Den hade en stor fönsterglugg och en eldstad. Under sakristian grävdes en källare där man förvarade kyrkans silver samt nattvardsvinet. Själva dörröppningen i muren mellan den forna sakristian och kyrkorummet finns kvar och används än idag.

Den pampiga nya kyrkan dominerade staden, som för övrigt utgjordes av lägre träbyggnader. Den tjänade också som sjömärke, där den låg skinande vit vid Vänerstranden. I Åmål bodde vid denna tid ca 150 personer och ute på landsbygden omkring 350.

Kyrkklockan satt i en takryttare på takets västra del. Den nämns i ett brev som åmålsprästen Andreas Sörström skriver till prosten i Karlstad 16 januari 1745.

Den gamla dåliga takryttaren revs och ett nytt torn av sten började byggas vid kyrkans västra gavel i maj år 1745. Det var församlingsborna själva som byggde och bekostade tornet som blev 46 alnars högt (ca28 m) och det  stod färdigt sommaren år 1753. Redan efter ett år syntes stora brister i nya tornbyggnaden, och under en stark storm, dagen före julafton år 1754 kl. 8 på morgonen rasade tornet. Det hade då varit i bruk i bara 1½ år. Prästen Andreas Sörström skrev i brev till Karlstad: I slütet af förleden sommar begÿnte wi, som närmare sågo på denna bÿggnad, med säkerhet redan at spå oss denna olycka.

Grunden under kyrkans gråstensmurar var dåligt lagd. Sörström beskriver händelsen så här: För Högärewördige Herr Probsten får jag den äran härmed gifwa tilkänna en besynnerlig kännbar olÿcka, som timat denna Åmåls Kÿrka och församling. Förleden den 23 Decembris, eller dag före Jülafton, klockan åtta om morgonen föll det här wid Kÿrkan af sten üpmürade klocketornet ifrån sielfwa gründen ned och förstörde med sig både watntaket och Kÿrkotaket, såsom ock til innanrede och fönster, så mÿcket som til det nedre korset af gången hörer. Ett sÿndastraff, som giorde wår Jüledag i lekamlig måtto mörk, och giorde tillika en wederstÿggelig sten- och lerhög i Kÿrkan til obeqwämliga sorgebänkar för en stor del ünder så godt som bar himmel. En olÿcka som gått mig, och alla rättsinta obeskrifwligen til hiertat, och Güd wet, om hon i wår tid kan blifwa reparerad.

Redan år 1751 höjdes starka röster för byggandet av en helt ny kyrka. Svåra brister avslöjades på byggnaden vid syn samma år, med sättningar och sprickbildningar i grunden och i murarna. Spåntaket var också ett ständigt reparationsobjekt.

 

INTERIÖR

Kyrkan inre väggar var vitkalkade och dekorerade med draperimålningar längs taklisten. Golvet bestod av kluvna furustockar.

Predikstol, altare, dopfunt och det som fanns kvar av inventarierna från medeltidskyrkan sattes in i den nya kyrkan. Men den gamla predikstolen var dock bristfällig, så 1676 beslöt sockenstämman att ny Predikestolen skal giöras. Avtal träffades med bildhuggarna mäster Nils Falk. Arbetet kostade 125 Daler och kyrkan fick en ny predikstol med krona över. Bildhuggare Nils Falk har gjort predikstolar och altaruppsättningar i flera dalsländska kyrkor, bl.a. i Fröskog och Ånimskog kyrkor.

I mitten av 1700-talet kom klagomål över att det började bli trångt i bänkarna och år 1755 byggdes en läktare på västgaveln i samband med att kyrkan reparerades efter tornraset. Läktarens front dekorerades 1757 med bibliska motiv av kyrkomålaren Hans George Schüffner, känd för sina takmålningar i Fröskog och Ånimskog kyrkor.
I Lunds folklivsarkiv finns en uppteckning gjord av Nils Månsson Mandelgren daterat 13 juli år 1866, då han besökte Åmål: På Läcktarbröstet fanns ännu målningar som föreställde Skapelsen af Eva, Marias bebådelse, Christi födelse, Christi Döpelse och Nattvardens instiftelse. Målningarna syntes vara från början af 1700-talet, ej illa utförda.

Bänkarna i kyrkan var som det står simple och släte. Bänkraderna var uppdelade i 4 kvarter, med en mittgången och en korsgång tvärs över. Placeringen i kyrkan var viktig. Männen hade sina bänkrader på södra sidan och kvinnorna hade sina platser på norra, på den s.k. spinnsidan. Kyrkbänkarna fördelades strikt efter rang, heder och värdighet och efter de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder.

I första bänkraden satt adelsfamiljen Rosenbjelke på Nygård. Körkioherdens Hustrus Stol är närmast Wählborne Fruens på Nygård. Bakom dem satt resten av församlingsborna i fallande rangskala. Bönderna placerades gårdsvis. Längst ned stod drängstolarna. Det var viktigt att man satte sig i rätt bänk. I ett sockenstämmoprotokoll från år 1675 står det att Den som går i annans stol skal kastas uth.

Någon kyrkomusik vid gudstjänsterna var inte så vanlig på 1600-talet. Det var klockarens uppgift att leda församlingssången med sin försång. Men enligt 1680-talets räkenskaper för kyrkan fick man vid några tillfällen under dessa år njuta av musik. Där står om betalning för musik till Organisten Mäster Mathias för han spelte i Kyrkian om Pauli Dagh efter gammal Plägsed, 2 daler. Han lät kyrkobesökarna lyssna till musik från sin transportabla orgel.

 

ADELSFAMILJEN PÅ NYGÅRD

På östra gaveln i koret satt två huvudbanér över adlesfamiljen Rosenbjelke på Nygård. Major Arvid Rosenbjelke och hans hustru och två söner Lars och Bengt är begravda inne i kyrkan. Lars och Bengt var fänrikar inom militären och
dog 1692 resp. 1696.
 

KYRKOGÅRD MED GRAVAR

Väster om kyrkan låg kyrkogården. På lantmätare Bo Kempenskölds stadskarta från 1695 finns en notering om att kyrkogården var wacker och torr med en gammal Steenmuur med portar omkring.

Kyrkogården är nu anlagd till park. Bland gravmonument återstår nu endast en liggande gravhäll och 2 resta gravstenar. Dessa är belägna i områdets centrala del.

En av de resta gravstenarna, av kalksten. På södra sidan av stenen är ett emblem med en bevarad minnestext: Ähreborna och konstförfarne kopparslagaremästaren Lars Widbum som i Herranom afsomnat med sin kära älskade Hustrun Ähreborna och dygdesamma matrona Catharina Widbum (född Danielsdotter). Widbom levde under första hälften av 1700-talet och dog före år 1744. Den andra resta stenen av lerskiffer är75 cmhög och ingen synlig inskrift.

Vid ett flertal tillfällen har det hittats rester efter gravar under kyrkans golv. T.ex. vid ett reparationsarbete år 1879, när man bröt upp det gamla golvet av kluvna furustockar, blottades 18 begravningar.

Arbetarna var i full färd med att bryta lös silverplåtar och beslag på kistorna då stadens läkare, doktor Waldenström, kom och avbröt detta. Åmåls vågmästare Petter Larsson har även i ett brev till general Björlin i början av 1900-talet berättat om kistfynden i den gamla kyrkan.

Under det senaste renoveringsarbetet år 1968 hittades sammanlagt 25 kistor med begravda åmålsbor under golvet.

Gravar inne i kyrkan kunde ibland sprida ond stank, särskilt under sommartid. I sockenstämmoprotokollen finns flera noteringar angående gravar inne i kyrkan. Den 2 februari 1697: klagades att stadsfolket lägga många lik i kyrkan som ond stank förorsaka och att golvet bliver där av fördärvat.
Det var framförallt de mer välbeställda i samhället som kunde betala en gravplats inne i kyrkan. Ju längre fram mot koret, ju dyrare var gravplatsen.  År 1783 bestämdes i Sveriges riksdag att alla, oavsett rang, skulle begravas ute på kyrkogården.

Kyrkogården slutade användas som begravningsplats år 1828. Edgar Olsson, född 1864 i Åmål, berättar i en folkminnesuppteckning kring sina minnen om kyrkogården: Efter de gamles tal, så skulle den allra första kyrkan vara av trä och stå på samma ställe som den nuvarande. Nu finns bara ett par gravstenar kvar, men i gamla tider stod många järnkors på kyrkogården. Från mina första år minns jag, att många gravar var förfallna. Det växte gräs över kullen och gravarna försvann.

 

GAMLA KYRKAN I FOLKTRON

 

Kyrkor och kyrkogårdar har alltid eggat fantasin och det finns en rik flora av sägner och folkminnen omkring dessa. I folkminnesarkivet i Göteborg finns en uppteckning från 1941, där en åmålsbo berättar: Den stora spökplatsen i Åmål, där särskilt kvinnor och barn var rädda om kvällarna, var vid Åmåls gamla kyrka. Det var så många som hört orgelmusik inne i kyrkan mitt i natten. En svart hund gick från kyrkan ned till bryggeriet. Den hade många sett. Så var det svarta gestalter på kyrkogården. Det var de döda, som var uppe och spökade.

 

KYRKAN I PRIVATA HÄNDER

Åmåls gamla kyrka användes som sockenbornas kyrka i 138 år.

År 1804 diskuterades om kyrkan skulle rivas eller få stå kvar. Dess mursten kunde kanske användas till den nya kyrkobyggnaden? Det förslaget blev dock förkastat och man beslöt att auktionera bort byggnaden och den såleds till en privatperson år 1806.

Dess ägare har varit många genom årens lopp. När kronans magasin på Norra Långgatan lades i aska vid en brand år 1809 tog staten den tomma kyrkan i beslag och använde den som magasin för krigsmaktens utrustning. Åmål låg inom härjningsområdet för norrmännen på den tiden.
Sedan överläts den till krigskommissarien Bengt Norström för 500 riksdaler riksgäld. I köpeavtalet ingick endast kyrkans murar, tak, golv och fönster. Läktaren, predikstolen, altartavlan, sakristian och vapenhuset skulle vara kvar i församlingens ägo.

År 1828 sålde Norströms arvingar kyrkan för 5000 riksdaler till handlanden Gustaf Kjellen, som använde den till lagerlokal. Han rev vapenhuset vid ingången i söder.

År 1878 köptes kyrkan av Åmåls vågmästare Petter Larsson och han använde den som brännvinsmagasin. Vågmästare Larsson plockade bort allt från kyrkan som fanns kvar från kyrkotiden - golvet bröts upp och alla gravstenar bortfördes och spreds ut lite varstans i staden. De användes till husgrunder, trappstenar och bakugnshällar. Petter Larsson ersatte även den ursprungliga takresningen med ett tak med lägre profil. Han delade in rummet i två våningar och bytte ut de bågformade fönstren mot småfönster.

1920 startades en insamling för en reparation av kyrkan. Det var dock först 1947 som kyrkan kunde köpas från Petter Larssons sterbhus av en kommitté som hade bildats av fabrikör Filip Enger. Meningen var att kyrkan skulle överlämnas till Dalslands fornminnesförening och inredas till museum.

Åmåls stad förvärvade byggnaden 1957 och det bestämdes att den skulle restaureras. Staten skulle stå för reparationskostnaderna och Åmåls stad skulle bestå arbetskraft. Men ännu 1962 användes kyrkan som upplag för en byggnadsfirma.

År 1967 beviljade Arbetsmarknadsstyrelsen Åmåls stad ett statsbidrag för att som kommunalt beredskapsarbete renovera kyrkan.
I början av år 1968 satte man igång. Ingången på västgaveln togs upp och ny dörr sattes in. Den ursprungliga dörröppningen på södra långsidan murades igen och själva dörrbladet sitter nu på söderväggens insida. Det gamla taket revs och murarna höjdes på krönet runt om med30 cm och kyrkan fick nytt tak. Man satte åter in bågformade fönster i de ursprungliga öppningarna. Golvet revs ut och man förde på med ca20 cm tjockt lager grus.

Kyrkan återinvigdes 19 oktober 1969 och används idag till olika kulturevenemang. Byggnaden är ett kyrkligt kulturminne och omfattas av generellt tillståndsplikt vid ändringar. Hela den forna kyrkogården runt gamla kyrkan och marken inuti kyrkan är en fast fornlämning och skyddas enligt Kulturminnelagens 2 kap. 1§

 

GAMLA KYRKAN BLIR KULTURMAGASINET


Sedan 2009 har ett utvecklingsprojekt kring byggnadens framtid pågått, kallat Insatser och åtgärder för en levande kulturplats. Syftet är att ta fram förslag på hur den historiska miljön bör utvecklas i framtiden. Projektet grundar sig på en syn där tillvaratagande av det gamla är lika viktigt som utveckling av det nya.
För att tydliggöra byggnadens nuvarande funktion fick den gamla kyrkan 2010 ett nytt namn: Kulturmagasinet.

Kulturmagasinet håller nu på att formas till en levande arena med plats för kulturyttringar i dess vida begrepp. Visionen är en funktionell och flexibel plats för konserter, utställningar och andra evenemang. Ytterligare en byggnad föreslås med ny entré, wc, biljettkassa och förvaring. Renovering interiört och yttre upprustning krävs. Parken föreslås bli en
lugn oas, med viloplatser, skulpturutställning och ljussättning. Förslagen syftar till att rent geografiskt stärka stadens centrumbild, innehållsmässigt
bredda kulturutbudet samt ge ett lyft till hela området.

Välkommen till Kulturmagasinet – Åmåls äldsta och nyaste scen!

 

 

sigill.jpg

Vill du läsa historiken i original? 

(informationstavlan finns vid Kulturmagasinet)

Sidan uppdaterades 2016-03-19

Synpunkter på sidan?