Elektromagnetiska fält

 

Magnetfält finns hela tiden omkring oss – det mest utbredda är det fält som omger jorden, jordmagnetismen, som får kompassnålen att rikta sig mot norr. Detta fält är statiskt d.v.s. det ändras inte med tiden. Sådana fält bildas också kring likström. Statiska magnetfält som är avsevärt större än jordens magnetfält är mycket ovanliga. De förekommer endast i mycket speciella sammanhang t ex vid magnetkameror som används vid medicinska undersökningar.

Växlande magnetfält bildas kring ledningar och apparater för växelström, dvs kring kraftledningar, transformatorer och kring allt som drivs med ström från väggkontakten. Fälten är starkast närmast källan, t ex en ledning eller en apparat, och avtar med avståndet. Ju mer ström desto starkare magnetfält. Magnetfält är svåra att skärma av och går obehindrat igenom väggar och tak. Magnetfält med frekvenser upp till 300 Hertz (Hz) kallas för kraftfrekventa. Hertz anger antal svängningar per sekund. Strömmen vi tar ur våra vägguttag har frekvensen 50 Hz. Det innebär, att strömmen växlar riktning 100 gånger per sekund. Sådan ström ger upphov till magnetfält med frekvensen 50 Hz. Likström från t ex batterier växlar inte riktning med tiden och ger upphov till sk statiska magnetfält. Magnetfält mäts i enheten tesla (T). Det är en mycket stor enhet och i praktiskt bruk använder man µT (mikrotesla, en miljondels tesla)

Påverkas människans hälsa av magnetfält?

Människan är anpassad till att leva med jordens magnetfält men växlande magnetfält skapar elektriska strömmar i kroppen. Vid mycket starka fält kan strömmarna bli så stora att de kan innebära en hälsorisk. Det råder idag stor samstämmighet om vilka fältstyrkor som behövs för att ge upphov till omedelbara skadliga effekter som nerv- och muskelretningar. De uppstår direkt när en person exponeras (=utsätts) för fält och upphör när exponeringen upphör. De styrkor på fälten som krävs ligger långt över vad som normalt finns i vår omgivning och allmänheten utsätts idag aldrig för så starka magnetfält.

Det har sedan en tid funnits misstankar om att långvarig exponering för svaga magnetfält skulle kunna ge upphov till cancer. Forskarna har studerat antalet cancerfall bland människor som exponerats för magnetfält i arbetet och i bostäder bl a intill kraftledningar och jämfört med antalet cancerfall bland dem som blivit obetydligt exponerade. Det föreligger nu ett stort antal sådana epidemiologiska studier av eventuella samband mellan exponering för magnetfält och olika typer av cancer. I vissa undersökningar har man sett att bland de exponerade människorna finns det några fler fall av leukemi (blodcancer) och cancer i hjärnan än bland dem som exponerats endast obetydligt. Det finns också många undersökningar som inte visar någon ökad risk.

Fortfarande finns det många motsägelsefulla resultat, oklarheter och frågetecken. En del forskare menar att de epidemiologiska studierna ger ett visst stöd för ett samband dels mellan magnetfält från kraftledningar och barnleukemi, och dels mellan magnetfält på arbetsplatsen och en form av leukemi hos vuxna. Experiment som utförts med celler och försöksdjur för att undersöka hur fälten påverkar biologiska system har inte bekräftat misstankarna från de epidemiologiska studierna.

Forskningen fortsätter, men eftersom det kan vara flera faktorer som samverkar i komplicerade processer, kan det dröja många år innan vi har säkrare svar. Tillsammans gör detta att man idag inte kan säga om magnetiska fält kan orsaka cancer eller inte. Ett samband kan dock inte uteslutas och flera myndigheter i Sverige har därför enats om en s k försiktighetsprincip (se fråga ”finns det några gränsvärden”) som innebär att man bör undvika långvarigt förhöjd exponering för magnetiska fält där det är praktiskt och ekonomiskt försvarligt.

Det är också viktigt att veta att cancer anses vara en sjukdom som orsakas av flera samverkande faktorer. Man har t ex uppskattat* att kostfaktorer bidrar till ca 30 % av alla cancerfall och att tobaksrökning bidrar till ca 15 %. Om exponering för elektriska och magnetiska fält också bidrar till uppkomst av cancer så är risken för att få cancer på grund av detta liten jämfört med risken att få cancer av andra orsaker.

Strålning från mobiltelefoni

En basstation för mobiltelefoni kan samtidigt arbeta vid flera olika frekvenskanaler inom sitt respektive frekvensband. Vid GSM-telefoni varierar antalet kanaler normalt mellan en och sex, beroende på hur många användare stationen ska betjäna. Uteffekten brukar vara av storleksordningen 10 W/kanal. Ett telefonsamtal disponerar en sådan frekvenskanal under 1/8 av tiden. En sådan basstation sänder således med största uteffekt om den samtidigt betjänar åtta telefonsamtal på vardera av sina frekvenskanaler. Den totala uteffekten uppgår maximalt till ca 100 W. Mindre basstationer inomhus i sportanläggningar, gallerior och tunnlar har i allmänhet låg sändareffekt och diskuteras inte närmare här.
 
Strålskyddsinstitutet har under de senaste åren gjort flera utredningar om strålningsförhållandena kring mobiltelefonmaster.

Resultaten från SSI:s mätningar och beräkningar kan sammanfattas i följande påståenden:

  • Gränsvärdena överskrids på enstaka meters avstånd rakt framför antennens strålande yta. I de fall då antennerna är placerade på master eller husfasader innebär detta att man normalt inte kan utsättas för nivåer över gränsvärdet. Om antennen är placerad på hustak så att t.ex. en sotare eller plåtslagare kan komma nära vid arbete på taket, så måste man vidta de försiktighetsåtgärder som krävs i Arbetsmiljöverkets författning.
  • På avstånd större än något tiotal meter från antennerna är strålningsstyrkan mycket låg. För en högt placerad antenn kan högsta värde på marknivån uppgå till ca en tiondel av gränsvärdet. I många fall där allmänheten varit oroad, har strålningsstyrkan varit mindre än en tusendel av gränsvärdena.
  • Antennerna har låg utstrålning i andra riktningar än framriktningen. För antenner placerade på husfasader innebär detta att strålningen i utrymmen bakom antennen är klart under gränsvärdena, i synnerhet som väggen har viss dämpande förmåga. Det är dock också helt klart att det kan förekomma strålning med fältstyrkor på enstaka V/m i dessa utrymmen. Det innebär inget strålskyddsproblem, men kan innebära en risk för störningar på känslig elektronisk utrustning. Vid behov ska operatören kunna redovisa radiovågornas styrka på områden där allmänheten kan vistas.
  • Den tekniska utrustningen i basstationen och kablarna till antennen avger ingen strålning av betydelse. Helt nära kablarnas yta kan man i vissa fall med känslig mätutrustning mäta viss fältstyrka, dock långt under gränsvärdena.
  • SSI gör den sammanfattande bedömningen att basstationer för mobiltelefoni inte innebär någon risk ur strålskyddssynpunkt.




Sidan uppdaterades 2016-09-12

Synpunkter på sidan?